Något som jag har otroligt svårt för är personer som inte kan glädjas åt andras framgångar. Har som tur är inte varit med om så mycket sånt, eller märkt av det så mycket men när det händer blir det ofta tydligt… Sådana personer som finns i närheten och som stöttar mest när det går i motvind, men som försvinner och tittar bort när framgångarna tar plats. Känner ni igen någon sådan människa? Undrar bara hur det kan vara så svårt att bjuda på ett litet grattis?

Jag var ungefär elva år första gången jag tävlade en clear round och något år senare startade jag min första klubbtävling som innebar att man kunde bli placerad etta, tvåa, trea. Jag har helt ärligt aldrig ens vågat tänka tanken på att jag vill att det ska gå dåligt för de andra ekipagen så att jag själv ska/skulle få rosett. Det är självklart att man hoppas på att få vinna, tävlingar går ju ofta ut på att mäta sig mot varandra och mot sig själv. Jag har i alla fall bestämt mig för att tävlar gör man inne på banan, när det är klart är det klart och då går man vidare. Att inte kunna säga ett grattis till vinnaren eller de placerade när man möts i stallet efteråt tycker jag är så sjukt dålig stil.

Tycker att man lär känna så många nya människor i hästvärlden, är då så tråkigt när det finns dom som då infekterats av dålig-förlorare-syndromet... För att se våra vänner lyckas gör även oss starkare, tror inte ni det?

Vad är anledningen till att inte ens kunna bjuda på ett ord till någon som kämpat för sin placering? Att försöka ”ta ner de på jorden” eller? Well...vad ska jag säga, haha. Var tvungen att tänka för att komma på något över huvud taget för vet ingen anledning. 

”They wanna see you do good, but never better than them. Remember that.”

Kom ihåg att tävla gör man på banan, inte i stallet ♥

/Hanna